En av de många fördelarna med att dansa, förutom att det är kul, är man också kommer i form med denna typ av rörelse. Vem har inte beundrat dansares kroppar som är så starka och smidiga? Detta har många gym tagit tillvara på och idag finns det många olika sorters dansklasser på de flesta av dem, bland annat hip hop, jazz dans, zumba, magdans, pole dancing och afrikansk dans.

Bland de senaste trenderna är träningsdansen AfHo som spridit sig som en löpeld över världen.

Namnet är en kombination av orden Afro och House, eftersom det är just kombinationen av dessa två som man sysslar med. Man använder sig av den afrikanska dansens typiska stora svängande rörelser till takterna av rytmisk housemusik. Allt eftersom lär sig deltagarna hela koreografier av varierande intensitet, ständigt ackompanjerat av den medryckande musiken.

Alla kan vara med på AfHo och många upplever denna typ av dans som mycket befriande då man verkligen kan tillåta sig att släppa loss. Man får utlopp för känslor och stress samtidigt som det är bra för midjemåttet. En bättre kombination kan man knappast önska sig så det är bara att köra igång!

Folk har alltid gillat dans, skvaller och tävlingar och i dagens realitytider har det inneburit en fullkomlig explosion av dansprogram på TV. Varje kväll sitter miljontals tittare som klistrade vid sina rutor för att beundra, skratta åt och rösta på sina favoritdansare och om man vill utforska världens alla dansprogram finns det massor att välja på.

Bland de populäraste dansprogrammen på svensk TV genom tiderna är Floor Filler, Shall we dance och Let´s Dance. Det sistnämnda programmet måste nog betraktas som det absolut mest framgångsrika då man redan är inne på den tolfte säsongen med stor succé och det ständigt rapporteras om deltagarna i media.

Konceptet är relativt enkelt: ett antal kända personer, gärna lite osannolika som politiker eller sportlegender, får tillsammans med professionella dansare lära sig etablerade danser som tango, rumba och cha cha och måste sedan framföra dem inför en jury och en enorm TV-publik. För vissa går det förvånande bra, som när Ingemar Stenmark vann år 2015, medan andra åker ut på momangen, till allas förtjusning. Det handlar också om lite förnedrings-tv; det är ju lite kul när de rika och kända trillar och landar på ändan.

Dansplågor är något som världen drabbas av med jämna mellanrum och i moderna tider verkar det vara vanligare än någonsin. Här handlar det inte om skönhet utan snarare om skratt, glädje och gemenskap och melodierna är minst sagt, banala – därav benämningen dansplåga. Det är frågan om låtar och danser som folk antingen avgudar eller fullkomligen hatar men som oavsett hur man känner och tycker lätt blir så kallade hjärnormar – det vill säga melodier och takter som helt enkelt fastnar på hjärnan!

Ett av de nyare och mest illustrerande exemplen på hur en dansplåga skapar extremt delade känslor är den sydkoreanske artisten PSY’s Gagnam Style som enligt den amerikanska topplistan Billboard länge var det mest spelade videon på YouTube. Samtidigt röstades låten och videon fram som den mest hatade någonsin, vilket väl illustrerar hur en klassisk dansplåga är lika mycket källa för glädje som tortyr, beroende på vem som hör den.

Vad Gagnam Style, liksom alla dansplågor, har som får folk att fastna är en enkel uppbyggnad men en rak och upprepande refräng liksom dansrörelser som alla kan lära sig. Unga som gamla kan liksom inte låta bli att härma rörelserna, och till och med de som hatar låten kan knappast låta bli att på ett ”hånande” sätt efterapa dansrutinen.

Går man tillbaka några år i tiden hittar man många andra dansplågor i samma stil. Vem minns inte ”Macarena”, till exempel? Två spanska, medelålders herrar iförda kostym framför i videon entusiastiskt låten som ingen kunde texten till men dansen, däremot, den kunde alla. Den består av enkla armrörelser och ett hopp, så alla kunde lära sig den, och på fester och diskotek flög folk nästan maniskt upp på dansgolvet så fort de första, mycket identifierbara takterna hördes. Andra exempel på dansplågor är The Spaghetti Song, Lambada och Harlem Shake.

Reser man jorden runt kommer man snart kunna konstatera att människor dansar precis överallt. I vissa kulturer handlar det om danser med mycket specifika steg eller takter, som västerlandets tango, rumba eller macarena, medan andra förmedlar hela historier genom gester och kroppsställningar som i Indien eller Thailand. På Nya Zeeland dansar män en krigsdans som består av tunga stamp och skräckinjagande miner medan man i många afrikanska kulturer dansar iförd magnifika kostymer som hedrar svunna tider och familjemedlemmar.

Allt tyder på att dans är en av de tidigaste konstformerna och det finns teorier om att dansen från början var ett sätt att bevara sin historia, innan skriftkonsten uppkom. Man har hittat arkeologiska bevis på dans från Indien som daterats till 6000-talet f.Kr. och man kan se dans som en uttrycksform i målningar och reliefer från till exempel antikens Egypten och Grekland.

Det är därför knappast förvånande att ordet dans har sitt ursprung i de gamla tyska och franska uttrycken för gestikulation ”pansona” eller ”danson” respektive, som sedan utvecklats till ordet dans, tanz, dance i många västerländska språk. På gammalgrekiska är ordet för dans choros i stället, vilket utvecklats till det svenska ordet kör och engelskans choir eftersom dansen ackompanjerades av röster i de flesta fallen.

Under kristendomens första århundraden gjordes försök att förbjuda olika konstformer som teater och dans. Kyrkofäderna tyckte att det var dåligt för moralen och hade för många associationer med hedonism och erotik och man instruerade sina församlingar att det var syndigt. Men hur får man folk att sluta dansa och sjunga? Dans är så ingrott i vårt DNA att det i princip är omöjligt att tvinga människor att sluta med det och när prästerna insåg att folk fortsatte med dessa osedliga bruk i hemlighet bestämde man sig för att inkorporera det i kulturen. Man såg däremot till att dansarna var präktigt påklädda och att det handlade om lugna, vackra rörelser snarare än vild extas och för mycket blottad hud.

Under medeltiden började man i Europa med något som tidigare var relativt okänt; ensam- och pardans där man i stället för att röra sig i grupp under partier stod själv eller endast med en partner. Detta var dock ett ganska unikt fenomen och det skulle dröja många århundraden tills dessa former helt tog över i samband med folkdans som polka eller discodans.

Människor har dansat i alla tider och än idag är det både en källa för folklig glädje som en hög form av finkultur; dansbandsfestivaler är populärare än någonsin och i världens operahusteatrar framförsta hundratals baletter jorden runt. Det finns människor som dansar eftersom de älskar musik eller för att komma i form, det finns människor som dansar som ett uttryck för religiös vördnad och det finns människor som dansar som en del av fysiskt och mentalt helande.

Dans är för alla och det syns redan i unga år; sätter man på en rolig melodi brukar små barn som knappt kan gå genast börja röra på sig. På barnkalas är musiken viktig eftersom alla, killar som tjejer, brukar vilja dansa och på dagis och i skolor är dans en del av utbildningen då man kan använda dans och musik som en del av inlärningen av till exempel siffror, bokstäver och ramsor.

En annan viktig aspekt av dans är att man fysiskt blir starkare och smidigare, liksom övar på viktiga funktioner som balans och koordination. Genom att dansa kan äldre patienter med svåra former av parkinsons eller alzheimers uppleva glädje och, märkligt nog, röra sig som om de aldrig varit sjuka och detta ger inte bara en allmän känsla av lycka utan hjälper också patientens allmäntillstånd.

Man har även insett dansens vikt när det kommer till mentala sjukdomar och tvångssyndrom, då dansterapi kan hjälpa en sluten eller blockerad patient att slappna av och ge fysisk avkoppling under några värdefulla minuter. Det finns sedan början av 1990-talet möjligheter att gå på dansterapi och man kan även utbilda sig till dansterapeut här.

Poängen med dansterapi, precis som i fallet med till exempel musikterapi eller målarterapi, är att en patient kan ge uttryck för känslor som han eller hon annars har svårt att förmedla. Det kan bero på ett trauma efter en otäck upplevelse, psykiatriska tillstånd som autism och OCD, eller en allmän känsla av depression eller hopplöshet. Det händer någonting med kroppen när man dansar och genom att gestalta det som man grubblar på ger man det en slags fysisk form som man sedan kan komma över. Är man ledsen eller stressad kan man själv erfara detta genom att sätta på en riktigt bra låt och dansa i vardagsrummet; genast mår man lite bättre och allt känns lite mer överkomligt.

Att dansa för att må bra eller för att visa hur man känner är en del av många kulturer och går långt bak i historien. Det finns speciella danser för att man skall eggas inför krig, för att sörja dem man förlorat, för att fira glada livsskeden och för att hylla dem man vördar. Genom att dansa i grupp ges individen en känsla av att tillhöra någonstans, liksom att sammanfoga ett samhälles många delar. Man blir en enhet och med det kan man klara allt.