Reser man jorden runt kommer man snart kunna konstatera att människor dansar precis överallt. I vissa kulturer handlar det om danser med mycket specifika steg eller takter, som västerlandets tango, rumba eller macarena, medan andra förmedlar hela historier genom gester och kroppsställningar som i Indien eller Thailand. På Nya Zeeland dansar män en krigsdans som består av tunga stamp och skräckinjagande miner medan man i många afrikanska kulturer dansar iförd magnifika kostymer som hedrar svunna tider och familjemedlemmar.
Allt tyder på att dans är en av de tidigaste konstformerna och det finns teorier om att dansen från början var ett sätt att bevara sin historia, innan skriftkonsten uppkom. Man har hittat arkeologiska bevis på dans från Indien som daterats till 6000-talet f.Kr. och man kan se dans som en uttrycksform i målningar och reliefer från till exempel antikens Egypten och Grekland.
Det är därför knappast förvånande att ordet dans har sitt ursprung i de gamla tyska och franska uttrycken för gestikulation ”pansona” eller ”danson” respektive, som sedan utvecklats till ordet dans, tanz, dance i många västerländska språk. På gammalgrekiska är ordet för dans choros i stället, vilket utvecklats till det svenska ordet kör och engelskans choir eftersom dansen ackompanjerades av röster i de flesta fallen.
Under kristendomens första århundraden gjordes försök att förbjuda olika konstformer som teater och dans. Kyrkofäderna tyckte att det var dåligt för moralen och hade för många associationer med hedonism och erotik och man instruerade sina församlingar att det var syndigt. Men hur får man folk att sluta dansa och sjunga? Dans är så ingrott i vårt DNA att det i princip är omöjligt att tvinga människor att sluta med det och när prästerna insåg att folk fortsatte med dessa osedliga bruk i hemlighet bestämde man sig för att inkorporera det i kulturen. Man såg däremot till att dansarna var präktigt påklädda och att det handlade om lugna, vackra rörelser snarare än vild extas och för mycket blottad hud.
Under medeltiden började man i Europa med något som tidigare var relativt okänt; ensam- och pardans där man i stället för att röra sig i grupp under partier stod själv eller endast med en partner. Detta var dock ett ganska unikt fenomen och det skulle dröja många århundraden tills dessa former helt tog över i samband med folkdans som polka eller discodans.