En kort historik
Under åren 1988-1989 kom en helt ny danskultur att växa fram i Storbritannien. Rörelsen förknippades med “Acid House Music”, drogen Ecstasy och dansande ungdomar. I Sverige skulle rave- och danskulturen komma starkt under början av 1990-talet. Ravekulturen etablerades i Stockholm under åren 1995-1996 genom framförallt raveklubben Docklands i Stockholm. Tidigt beskylldes arrangörerna för problemet med narkotikapåverkade besökare. Emedan man inom ravekulturen alltid framhållit att det är dansen och musiken som kommer i första hand och att man velat se nyktra personer på samtliga arrangemang. Polisen och etablissemanget har på många sätt pekat på att det inte är dansen i första hand utan drogerna. En av de mest kända personerna som besökt Docklands måste vara [vänsterpolitikern: Gudrun Schyman och hennes som skall ha varit en relativt frekvent besökare på ravefester. Undrar just om dottern dansade iväg med klackskor och tog ett flyg mellan Stockholm och London, för att slippa ha modern Gudrun på samma ravefest!
Danskulturen förändras
Under hela 90-talet beskrivs ravekulturen inte i termerna av att vara en danskultur. I press och media beskrivs hela ravekulturen i termer av att vara en drogliberal rörelse med fokus på narkotika. Om det vore hela sanningen skulle förmodligen rave- och danskulturen dött ut i en överdos och försvunnit lika mystiskt som dinosaurierna. Vilket inte riktigt har blivit fallet. Istället har rave- och danskulturen blomstrat upp mer och mer för varje år. Idag är ravekulturen inte en subkultur – folk från alla klasser, sexuella läggningar och kön kommer för att dansa. För vilka är det som dansar till elektronisk musik idag? Du, jag och alla andra.
Vilka går på rave idag?
Idag finns det alla former av dansanta ravearrangemang – både morgon, dagtid och nattetid. Numera kan man se människor i alla åldrar gå på rave- och dansfester, barnfamiljer, pensionärer, mammor och pappor, bröder, systrar och vänner. Vilka man möter på ett rave idag beror mest på vilket tid på dygnet man besöker arrangemanget. Kommer man dagtid kan det vara en massa barnfamiljer som dansar till takterna – där de minsta ofta har hörselkåpor i grälla färger för att inte skada hörseln av den höga volymen.
Tiden av smutskastning är förhoppningsvis förbi. Nu kan press och media knappast beskylla rave- och danskulturen för att vara en drogkultur längre. Påstår man att rave- och danskulturen för med sig berusning och droger i större utsträckning än vad exempelvis hip-hop kulturen eller reggae kulturen gör – bör man förmodligen tänka till ett extra hjärnvarv. Mer dans i någon annan musikform eller stil är svårt att finna. Ändå är det specifikt rave- och danskulturen som fått ta mest smutskastning angående droganvändande. Hip-hopkulturen är förmodligen mer sexistisk, kränkande och drogliberal än vad rave- och danskulturen någonsin har varit eller kommer att bli. Fortsätt dansa och håll det nyktert och ravekulturen kommer för evigt att blomma.