Dansplågor är något som världen drabbas av med jämna mellanrum och i moderna tider verkar det vara vanligare än någonsin. Här handlar det inte om skönhet utan snarare om skratt, glädje och gemenskap och melodierna är minst sagt, banala – därav benämningen dansplåga. Det är frågan om låtar och danser som folk antingen avgudar eller fullkomligen hatar men som oavsett hur man känner och tycker lätt blir så kallade hjärnormar – det vill säga melodier och takter som helt enkelt fastnar på hjärnan!

Ett av de nyare och mest illustrerande exemplen på hur en dansplåga skapar extremt delade känslor är den sydkoreanske artisten PSY’s Gagnam Style som enligt den amerikanska topplistan Billboard länge var det mest spelade videon på YouTube. Samtidigt röstades låten och videon fram som den mest hatade någonsin, vilket väl illustrerar hur en klassisk dansplåga är lika mycket källa för glädje som tortyr, beroende på vem som hör den.

Vad Gagnam Style, liksom alla dansplågor, har som får folk att fastna är en enkel uppbyggnad men en rak och upprepande refräng liksom dansrörelser som alla kan lära sig. Unga som gamla kan liksom inte låta bli att härma rörelserna, och till och med de som hatar låten kan knappast låta bli att på ett ”hånande” sätt efterapa dansrutinen.

Går man tillbaka några år i tiden hittar man många andra dansplågor i samma stil. Vem minns inte ”Macarena”, till exempel? Två spanska, medelålders herrar iförda kostym framför i videon entusiastiskt låten som ingen kunde texten till men dansen, däremot, den kunde alla. Den består av enkla armrörelser och ett hopp, så alla kunde lära sig den, och på fester och diskotek flög folk nästan maniskt upp på dansgolvet så fort de första, mycket identifierbara takterna hördes. Andra exempel på dansplågor är The Spaghetti Song, Lambada och Harlem Shake.