Författare: august

Reser man jorden runt kommer man snart kunna konstatera att människor dansar precis överallt. I vissa kulturer handlar det om danser med mycket specifika steg eller takter, som västerlandets tango, rumba eller macarena, medan andra förmedlar hela historier genom gester och kroppsställningar som i Indien eller Thailand. På Nya Zeeland dansar män en krigsdans som består av tunga stamp och skräckinjagande miner medan man i många afrikanska kulturer dansar iförd magnifika kostymer som hedrar svunna tider och familjemedlemmar.

Allt tyder på att dans är en av de tidigaste konstformerna och det finns teorier om att dansen från början var ett sätt att bevara sin historia, innan skriftkonsten uppkom. Man har hittat arkeologiska bevis på dans från Indien som daterats till 6000-talet f.Kr. och man kan se dans som en uttrycksform i målningar och reliefer från till exempel antikens Egypten och Grekland.

Det är därför knappast förvånande att ordet dans har sitt ursprung i de gamla tyska och franska uttrycken för gestikulation ”pansona” eller ”danson” respektive, som sedan utvecklats till ordet dans, tanz, dance i många västerländska språk. På gammalgrekiska är ordet för dans choros i stället, vilket utvecklats till det svenska ordet kör och engelskans choir eftersom dansen ackompanjerades av röster i de flesta fallen.

Under kristendomens första århundraden gjordes försök att förbjuda olika konstformer som teater och dans. Kyrkofäderna tyckte att det var dåligt för moralen och hade för många associationer med hedonism och erotik och man instruerade sina församlingar att det var syndigt. Men hur får man folk att sluta dansa och sjunga? Dans är så ingrott i vårt DNA att det i princip är omöjligt att tvinga människor att sluta med det och när prästerna insåg att folk fortsatte med dessa osedliga bruk i hemlighet bestämde man sig för att inkorporera det i kulturen. Man såg däremot till att dansarna var präktigt påklädda och att det handlade om lugna, vackra rörelser snarare än vild extas och för mycket blottad hud.

Under medeltiden började man i Europa med något som tidigare var relativt okänt; ensam- och pardans där man i stället för att röra sig i grupp under partier stod själv eller endast med en partner. Detta var dock ett ganska unikt fenomen och det skulle dröja många århundraden tills dessa former helt tog över i samband med folkdans som polka eller discodans.

Människor har dansat i alla tider och än idag är det både en källa för folklig glädje som en hög form av finkultur; dansbandsfestivaler är populärare än någonsin och i världens operahusteatrar framförsta hundratals baletter jorden runt. Det finns människor som dansar eftersom de älskar musik eller för att komma i form, det finns människor som dansar som ett uttryck för religiös vördnad och det finns människor som dansar som en del av fysiskt och mentalt helande.

Dans är för alla och det syns redan i unga år; sätter man på en rolig melodi brukar små barn som knappt kan gå genast börja röra på sig. På barnkalas är musiken viktig eftersom alla, killar som tjejer, brukar vilja dansa och på dagis och i skolor är dans en del av utbildningen då man kan använda dans och musik som en del av inlärningen av till exempel siffror, bokstäver och ramsor.

En annan viktig aspekt av dans är att man fysiskt blir starkare och smidigare, liksom övar på viktiga funktioner som balans och koordination. Genom att dansa kan äldre patienter med svåra former av parkinsons eller alzheimers uppleva glädje och, märkligt nog, röra sig som om de aldrig varit sjuka och detta ger inte bara en allmän känsla av lycka utan hjälper också patientens allmäntillstånd.

Man har även insett dansens vikt när det kommer till mentala sjukdomar och tvångssyndrom, då dansterapi kan hjälpa en sluten eller blockerad patient att slappna av och ge fysisk avkoppling under några värdefulla minuter. Det finns sedan början av 1990-talet möjligheter att gå på dansterapi och man kan även utbilda sig till dansterapeut här.

Poängen med dansterapi, precis som i fallet med till exempel musikterapi eller målarterapi, är att en patient kan ge uttryck för känslor som han eller hon annars har svårt att förmedla. Det kan bero på ett trauma efter en otäck upplevelse, psykiatriska tillstånd som autism och OCD, eller en allmän känsla av depression eller hopplöshet. Det händer någonting med kroppen när man dansar och genom att gestalta det som man grubblar på ger man det en slags fysisk form som man sedan kan komma över. Är man ledsen eller stressad kan man själv erfara detta genom att sätta på en riktigt bra låt och dansa i vardagsrummet; genast mår man lite bättre och allt känns lite mer överkomligt.

Att dansa för att må bra eller för att visa hur man känner är en del av många kulturer och går långt bak i historien. Det finns speciella danser för att man skall eggas inför krig, för att sörja dem man förlorat, för att fira glada livsskeden och för att hylla dem man vördar. Genom att dansa i grupp ges individen en känsla av att tillhöra någonstans, liksom att sammanfoga ett samhälles många delar. Man blir en enhet och med det kan man klara allt.