De allra flesta i Sverige idag förstår precis vad man menar om man talar om ”folkdans”. Detta är dock egentligen inte helt självklart, eftersom folkdans kan syfta på tre olika saker. Den vanligaste betydelsen är sannolikt de danser som dansades i mitten av 1800-talet (eller tidigare), både av allmogen och aristokratin. Ytterligare en betydelse är dock de danser som har förts vidare genom tradition, snarare än att de har lärts ut i dansskolor. Slutligen finns en tredje betydelse, då man med ”folkdans” avser de danser som har dansats av allmogen och landsbygdsbefolkningen.
Hur lång historia folkdanserna har varierar – några av de äldsta danserna som fortfarande dansas idag härstammar från medeltiden. I dessa fall handlar det oftast om ringdanser eller långdanser. Det finns också en annan typ av dans som har funnits under mycket lång tid, nämligen så kallade tävlings- eller skicklighetsdanser. Dessa framförs vanligtvis av män, och går så som namnet antyder ut på att dansarna ska visa sin styrka eller skicklighet genom dansens rörelser. Några kända exempel på sådana danser är halling, skinnkompass och björndansen. Den förstnämnda av dessa har beskrivits som ”en västskandinavisk folkdans från Norge […] med ekvilibristiska sparkar och djupa knäböjningar”. För att dansa den krävs med andra ord både styrka och skicklighet.
Majoriteten av alla folkdanser kan dock klassificeras som sällskapsdanser, det vill säga danser som dansas av ett par eller flera par tillsammans, i mer eller mindre koreograferade rörelser och mönster. Många folkdanser berättar en historia eller beskriver en händelse i livet, till exempel danser som ”Väva vadmal”, ”Långdans från Närke”, ”Tivedspolska” och ”Landskrona-kadrilj”.
En viktig del av folkdansen är så klart folkdräkten, som bärs vid alla uppvisningar och mer officiella danstillfällen. En folkdräkt består ofta av en mängd olika plagg, som kjol, blus, förkläde, hätta och sjal, och tillsammans bildar de en ofta färgsprakande ensemble som kan användas som högtidsdräkt lika gärna som dansklädsel. Att låta sy upp en ny folkdräkt kostar åtskilliga tusenlappar, varför man bör behandla den man har varsamt. Det är till exempel viktigt att man förvarar den på rätt sätt mellan användningarna, för att inte riskera att den fläckas eller slits. En bra byrå med ordentligt med plats i lådorna är till exempel ett bra alternativ.
Folkdansen är levande på flera sätt idag. Dels växer det fortfarande upp generationer som får lära sig dessa danser av sina föräldrar eller morföräldrar, och som dansar folkdans i danssällskap. Dels bryter kreativa koreografer och dansare hela tiden ny mark genom att blanda in folkdansen i nya sammanhang och med andra danser, för att bryta ned gränserna mellan det traditionella och det nya. Det gäller till exempel Andreas Berchtold, en av medlemmarna i gruppen Sinkelipass, som dansar folkdans med en modern tolkning. Han menar att han ofta möter fördomar om folkdans, som att den bara hör hemma på Skansen. Berchtolds svar på detta är att folkdansen är hans liv, inte bara en tradition han utför vissa tillfällen på året, och att medlemmarna i hans grupp har samma förhållningssätt till folkdans som andra dansare har till moderna danser. Folkdans är ju också något som har vuxit fram ur verkliga livet, inte som en turistattraktion på Skansen.